”Varför skola männskor strida?”- Svar till Joel Halldorf

Först önskar jag bara öppna med att jag har stor respekt för Joel Halldorf, som nyfrälst var Joel en av mina lärare på bibelskolan Biosfär här i Lund, var vi hade många samtal och Joel hjälpte mig ganska så ofta att få perspektiv på saker jag brottades med.
Jag har även anbefalld boken ”Lewi’s brev” här på denna blogg, så jag har stor respekt för Joel- även om jag i dag står långt ifrån honom teologisk (tror jag).
Utan honom så hade jag antagligen inte blivit intresserad att dyka in i kyrkohistorien för att försöka lära mig att förstå vad olika traditioner går ut på, så man kan nästan säga att utan hans inputt så hade jag i dag antagligen inte läst sådana som Spurgeon, Barratt, eller kyrkofäder som Iraneus, Augustinus, eller för den sak skuld reformatorer som Luther och Calvin.
Kring teologi som historia så har Joel milslång mer kunskap än mig, och jag anser mig på inga sätt veta bättre än honom, men anser att olika perspektiv kan behövas lyftas upp även om jag är yngre och mer omogen i tron än vad han är.
Jag har tidigare beskrivet varför jag är protestant, det kan läsas HÄR, och jag tror nog Joel har en större förkärlek till de s.k. historiska kyrkorna än vad jag själv har, så här skiljer vi oss åt.

Detta blogginlägg kommer bli mycket långt, även om jag ska försöka mitt yttersta att hålla det så kortfattat som möjligt. Jag kommer gå igenom Joel’s text punkt för punkt.
Jag är överlag enig med Joel, men det finns några saker jag reagerar på.

Joel: ”Se till att det mesta av din energi går till att bygga upp, snarare än att klaga på eller försöka riva ner något dåligt. Visst, dåliga saker – dålig teologi – förtjänar att dö, men vad hjälper det en människa om hon motbevisar alla världens villolärare men förlorar sin själ? Att ha ett eget sammanhang – typ en församling – som man tror på, älskar och där man lägger sin energi hjälper en att bevaras sund i tro och liv. Sysslar man för mycket med mörkret är risken stor att det tar över ens själ. Det kan finnas stunder då man måste ”träda upp” (även om de tillfällena är färre än en del av oss kanske tror), men då bör man göra det koncentrerat, välgenomtänkt och sedan gå vidare. Inte återvända gång efter annan till samma trätopunkt.”

Michael: I dag kan stort sätt alla t.ex bekänna sig till Lausanne Deklarationen, men om vi tar en titt på varför kyrkan i början hade olika former av bekännelse, så kan vi ju se att detta kom till för att göra en avgränsning mot falska läror, och genom dessa bekännelser så avstängdes många villoläror, och sekter från den sanna kyrkan, detta till trotts många lärostrider.
I dag fungerar det inte på det sättet, utan tron och teologien har på många sätt blivit en personlig sak, var den egna känslan eller perspektivet för råda.
Vad händer när Bibeln på ett sakta men säkert sätt, förlorar viktiga värden, såsom auktoritet, övertygelse, tydlighet, och till och med i många fall även sanningar? Var majoriteten av kristna tror dem är frälst genom någon form av magisk bekännelse, och tror evangelium går ut på att älska sin nästa såsom man själv vill bli älskat.
Ska man här fokusera på minst nämnbara nämnare? Eller för att sätta det till sin spets, är det rätt att sopa viktiga lärofrågor, olika uppfattningar, och annat under mattan som en väg till sann biblisk syskonskap?
Som jag ser dagens kristenhet i Sverige, så har Guds ord om falska lärare och läror mist aktualitet och auktoritet, och det är ingen god frukt.
Däremot är jag enig i att det är viktigt för en kristen att vara aktiv i en församling som är underordnad Guds Ord, jag anser även att man som kristen måste ägna mer tid åt att mata sig med sund teologi än att t.ex granska osund. Själv försöker jag använda dubbel så mycket tid på sund teologi som jag lägger på osund, även om jag brister i detta ibland.
En fråga är, hur kan man bygga upp när det finns så många läror, tankebyggnader och annat som bryter ned? En annan fråga är hur skulle liberalismens tolerans kunna acceptera en intollerant bibeltro som inte tolererar liberalism?
Sen håller jag med dig kring ”Inte återvända gång efter annan till samma trätopunkt”, detta är ett område jag själv är svag, och vet inte hur många gånger jag har fått syndanöd just pga det här området. Här är ju Bibeln klar och tydlig (t.ex Titus 3:9-11).

Joel: Låt tiden pröva vad som är gott. På deras frukt ska ni känna dem, sa som bekant Jesus. Tiden prövar det mesta. De flesta villoläror etc dör ut av sig själva efter en tid. När en kontroversiell församling i Sverige drog igång under 90-talet sa en person i min närhet ”Ge det tio år, så får vi se.” Det tog just tio år, sedan var församlingen upplöst.”

Michael: Här hänvisade du till Matt 12:33, det kan ju vara värd att lägga märke till de två nästa Bibel citaten, var bla. Jesus kallas oss indirekt Satans avkomma, och v. 37 visar på att ord visar på hjärtas inställning.
Att använda detta Bibel ord som en förklaring på att vi ska låta tiden pröva vad som är gott, blir alltså lite fel i sammanhanget. Det skulle i så fall betyda att mormoner, Jehovas Vittnen, Christian Science, MFS och andra som utgår från kristenheten (men som inte tillhör oss) inte innehåller villoläror eftersom dessa inte har dött ut, utan snarare växer och frodas, och få samfund är ju t.ex så duktiga på goda gärningar såsom mission, och egenskaper som ödmjukhet och fromhet som mormonerna.
Nej det är inte tiden vi ska använda för att pröva vad som är gott, eftersom utifrån Paulus (även Johannes brev) pastorala brev kan vi se en klar och tydlig undervisning om att det ska komma olika former av avfall i den sista tiden, och dessa vill bara bli starkare och starkare, detta är även klart och tydlig i Jesu undervisning kring den sista tiden.
Nu kan det kanske vara en debatt om vi lever i den sista tiden eller ej, men oberoende om vad slags perspektiv man har här, så kan man inte låta tid avgöra vad som bär god frukt kontra vad som är dålig frukt.
Eller för att sätta det till sin spets, om vi gör avkall på någon enda lära i Skriften, hur kan vi då mena att vi är dem som älskar Guds ord? Och är inte en frukt av att vi har blivit Guds barn att vi har tagit emot Guds Ord (Joh 17:14)?
Eller om man tittar på de som spred falska läror under de första århundradena efter Kristus berömde inte de sig av Guds Ord? De som förbannade och förkastade evangeliet om rättfärdiggörelsen av nåd allena under reformationstiden berömde inte de sig av Guds Ord?
Men är inte skillnaden mellan alla dessa att Guds barn håller fast vid Guds Ord i sanning, låter sig undervisas av det och predikar det för andra? Mitt poäng är, ska man utgå från yttre bekännelser som ”jag är kristen”, eller ska man utgå från Bibeln?

Joel: Träffa människor du är oense med. De allra flesta strider beror på missförstånd, fördomar om den andre, och på att man sitter ensam på sin kammare – eller med en grupp likasinnade – och hetsar upp sig. Att möta människor är långt, långt bättre. Då skapas en relation, man får ett ansikte, någon att älska. Och kärleken överskyler en myckenhet av synder. När man möter någon inser man ofta ”var den personer kommer ifrån”. Man kanske inte tycker att det han eller hon säger är bra, men man förstår varför han/hon säger det; vilka erfarenheter etc som ligger bakom. Det gör att man kan känna sympati med ärendet, som då också framstår som mindre hotfullt, även om man inte gillar formuleringar etc.

Michael: I dag är det ju vanligt att sätta likhetstecken mellan förståelse och acceptans/godkännande, men frågan är om det är rätt.
Jag håller med allt du säger här, men om det inte är Bibeln som för avgöra, så blir det ju ingen god frukt. Bibeln måste ju få avgöra vem som har rätt eller fel i vad, våran egna erfarenheter, åsikter, eller annat står ju inte över Bibeln.
Men om alla är eniga om att Guds Ord ska vara rättesnöret så kan sådant här absolut bära god frukt.
Dock vill jag understryka något jag själv behöver bli duktigare på, det är att inte synda när man debatterar, här behöver nog många av oss en mer ödmjuk hållning i förhållande till språkbruk (inte alltid, men i många avseenden).
Men jag är enig med dig, i själva kärnpoängen. Men viktigt vi inte börjar sätta våran egna erfarenheter, känslor, resonemang, eller annat över Bibeln.

Joel: Se skillnader som en rikedom, inte hotfulla. Den kristna församlingen är en kropp, och inte alla lemmar har samma uppdrag. Vissa personer/rörelser kan ha en särskilt uppgift eller kallelse att betona en aspekt av evangeliet, men det behöver inte betyda att alla ska göra samma sak. Jag tror mer och mer att vi måste leva i Jesu efterföljd som kollektiv, inte individer, eftersom ingen enda av oss kan leva detta liv fullt ut. Vi hittar olika spår som vi renodlar: läraren, den som går till samhällets utstötta, förebedjaren, tröstaren, etc. Alla kan göra något av detta, men ingen kan göra allt detta fullt ut. Därför behöver vi varandra, lemmarna i en kropp, för att Kristi liv återigen ska uppenbaras på jorden. Inte genom en människa, utan genom församlingen. Relationen mellan kyrkorna kan ses på samma vis: alla behöver inte fira gudstjänst på samma sätt, betona samma verksamheter, etc. Mångfalden kan vara en rikedom.

Michael: Här måste jag faktiskt säga att jag är starkt oenig med dig. Först önskar jag dock bara att understryka att alla kristna har ett gemensamt broderskap eftersom alla kristna har en enda Far. Vi har blivit födda av Gud genom evangelium. Vi har alla genomgått en andra födelse, pånyddfödseln.
Om du talade om den lokala församlingen skulle jag helt och hållet hållit med dig. Men om du talar om kristenheten i stort, så är jag oenig.
Eftersom om man utgår från ditt perspektiv här så för inte Bibeln längre avgöra vad de kristna skall lyssna till, rätta sig efter och förtrösta på. Du som är insatt i urkyrkan borde se att t.e.x Iraneus satte likhets tecken mellan Jesus Kristus och Bibeln (Guds Ord Joh 7:16), men utifrån ditt perspektiv så kommer det alltså inte vara Guds Ord som ligger till grund för enheten.
I dag är det mycket tal om ”hjärtas enhet” som är oberoende av enhet i läran. Ofta gläder man sig över att katoliker och olika grupper av protestanter mötas i denna ”hjärtas” enhet, detta till trotts för att de varken har enhet i tro, lära eller bekännelse. Följden av detta perspektiv kan inte leda till någonting annat än att man blir likgiltig för läran, utan snarare tvärt emot man upplever ofta Bibeln som ett hot för denna enhet, skulle det vara god frukt?
Eller för att dra det till sin spets t.ex om en katolik skulle kalla mig sann troende detta till trotts för att jag tror på rättfärdiggörelsen genom tro allena, eller att jag skulle kalla en katolik en sann troende även om hans kyrka förbannar min egen bekännelse, skulle detta vittna om Andens enhet? Kan Anden gå utanför Skriften? Skulle detta vara tecken på en lära, en tro och ett dop?
Och är det inte så att t.ex Paulus tillrättavisar korintierna för att de bildar partier kring människor, och förmanar oss att vara eniga om tal och samma sinneslag (vilket måste utgå från en enhet i doktriner)?
Jag tycker inte det är rätt väg att gå att bara låtsas som om splittringar inte finns, då blundar man båda för historien som det faktum att det finns irrläror.
Skulle det inte så fall vara en bättre lösning att ta fram alla punkter var man är oenig, och försöka utifrån det reda upp alla missförstånd, med Bibeln som auktoritet? Är det inte så att enhet enligt Bibeln ska utgår från de sanningar som Anden lär oss, dvs Guds Ord (Ef 4)?
Tycker snarare det skulle vara bättre att lägga vikt på att vi alla strävar efter samma tro, lära och bekännelse. Och om jag har rätt så skulle det ju vara bättre om alla pastorer, ledare och andra ämbetes män inom kyrkan ägnade mer tid åt exegetik (läsa ut textens mening) och mindre tid åt eisegetik (läsa in textens mening), och kanske med kyrkans historia som hjälp genom dokument som det HÄR.
Om det skulle vara så att det finns områden var man uppfattar Bibel texten olika, så anser jag att en av parterna måste ha fel. Och utifrån mitt perspektiv så blir det fel att se på mångfald som en form av rikedom, utan man måste istället ta reda på vad grundtexten(e) egentligen vill säga oss, och tillsammans hitta den rätta tolkningen, på sådan sett skulle man ju få ”en lära”. ”Om vi inte är klara över vad läran är, måste vi söka den i Ordet.
”Inget annat skall avgöra läran än Guds ord allena (den lutherska kyrkans formalprincip)”. Se gärna min genomgång av Joh 17- HÄR.
Själv tror jag ditt perspektiv kan leda till att gemenskapskänslan blir viktigare än sanningen, vilket inte kan leda till något annat än unionism. Och om det finns falska läror som baseras på lögn i jämförelse med Bibelns sanning, skulle inte i så fall den här form av kompromiss leda till att man förnekar sanningen (2 Joh)?

Joel: Inse att allt tal om Gud är styckverk. Gud är större än vad vi kan tänka, erfara eller uttrycka. Allt tal om Gud, all teologi, är med nödvändighet ofullkomligt. Ingen av oss förmår att uttrycka eller fånga in hela sanningen. Detta är inte ”postmodernt flum”, utan djupt bibliskt och förankrat i kyrkans tradition. Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, som Paulus skriver, och vidare: vem kan känna hans tankar eller utrannsaka hans beslut? Detta innebär inte att det är godtyckligt vad vi säger om Gud – att ”anything goes” – men vi borde genom att tänka på detta få en viss distans till vad vi säger. Personer som tycker annorlunda än oss behöver inte nödvändigtvis ha ”fel” eftersom sanningen är så stor att två påståenden som säger emot varandra kan vara riktiga samtidigt (jämför det banala exemplet med påståendena ”Livet är kort” och ”Livet är långt” – båda rymmer sanning!) Och omvänt: när vi hör någon som vi tycker ”har fel” kan det vara värt att påminna sig om att vi också ”har fel”, dvs. att vår uppfattning om Gud är bristfällig.

Michael: För enhet i sig själv så tycker jag det själv räcker att vara enig i kärnan av evangelium (ur mitt perspektiv nåd allena), evangelium är det allra viktigaste.
Tjafs om människobud, religiösa bruk, eller olika former av Gudsdyrkan är sekundärt (men även här måste man avgränsa, allt måste hållas inom bibliska ramar).
Kring ”hela” sanningen, så har Gud givet oss en Bibel som borde vara rättesnöret i våran tro, lära och liv.
Jag tycker inte det blir hållbart att försvara villfarelser genom att påpeka ”bara ett annat perspektiv”, eller ”vi har inte hela sanningen”, eftersom allt kan prövas mot Guds Ord. Eller för att citera Luther: ”Alla Guds ord äro ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla äro en enda. Om en enda åsidosättes, gå de alla småningom förlorade.” Eller Paulus för den delen: Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa.” 1 Kor 5:6, och här är ju Gillbrants tolkning rätt intressant i sammanhanget: ”församlingen i korint kunde ha överseende med ett så grovt brott mot Guds bud var ett utslag av samma köttslighet som fick dem att beundra den världsliga visheten och ”berömma sig av människor” (1 Kor 3:21). Nu försätter de med att berömma sig av sitt ”frisinne” och sin ”vidsynthet”, som överser med ett förhållande i församlingen som de borde ha stämplat som synd.” .
Som jag ser det är det ett livsvillkor för kyrkan att hålla sig till en rätt lära, biblisk lära. Inte söka visdom utanför Skriften såsom t.ex hos Aristotoles, eller andra filosofer, utan hos Guds Ord allena, samma gäller ju dålig teologi som bygger på Bibeln, men blir dålig genom mänskliga svagheter eller annat, Bibeln är och förblir våran rättesnöre, åtminstone om man tror Bibeln är Guds Ord (allt annat skulle vara hyckleri).
Problemet blir alltså då att ingen kan lägga en annan grund en den som är lagt- dvs Jesus Kristus.
Kort och gott om man gör allt i sin makt att ödmjuka sig Bibeln (och står fast på de sanningar man upptäcker), så behöver man ju inte vara rädd för att ompröva, omtolka eller annat, utan det bidrar ju till en starkare grund i ens kristna liv.
Och det behöver inte vara så svårt som det låter, t.ex om du tror på fri vilja på lik linje som Pelle Hörnmark, jag själv tror på utkorelsen (dock inte klar med frågan- om jag tror på den enkla eller dubbla predestinationen)- här kan man ju bara se hur många Bibel citat man klarar av att hitta kring fri vilja överhuvudtaget, sen se hur många Bibel citat man klarar av att hitta kring fri vilja i samband med frälsningen, och sen det samma kring mitt perspektiv- se hur många Bibel citat man klarar av att hitta kring utkorelse, och hur många bibel citat man klarar av att hitta kring utkorelse i samband med frälsningen, för att ta ett lite exempel på hur man kan gå till väga. Alltså båda perspektiv kan inte vara rätt, eftersom de ledar till två helt olika evangelier, Guds bilder, olika teologiska grunder, och olika liv överhuvudtaget, inte tal om mångfald med andra ord.

Nu är kl. snart 5 så nu ska jag sova!
- Men kan avsluta med att alla dina ord kring samtalston osv är jag stort sätt enig i. Jag är bara inte enig i dina konklusioner av detta.
- Jag anser inte mig själv stå för den rätta läran, mitt poäng är att Bibeln har en enda rätt lära.