Det kristna livet är hårt ibland eller hur?
En av orsakerna till att jag har denna blogg, är för att jag är så trött på ytlig teologi! Vad tycker den enkla, vars död var en enda stor misslyckande i världens ögon- nämligen Jesus Kristus om att man endast plockar fram det goda i kristendomen som om kristendomen var världens främsta lycko-religion?
Den nya kristendomen Emerging Church gör ju inte saken enklare, här måste vi kämpa hårt! Här måste vi göra goda gärningar, här måste vi göra våran bästa! Inte alls konstigt att undra på att många då efterhand de upplever motgång för önskan att ge upp, hur kan nån av oss leva upp till den av religionen skapade förebilden: en sorglös, ödmjuk, kärleksfull alltid positiv tänkande kristen?
Att tänka positivt är knappast lösningen på problemen, eftersom att inte erkänna att det finns problem åstadkommer ju ingen förändring.
Själv är jag av den övertygelsen att det är i Getsemane tillsammans med Jesus och inte i Stockholm eller Uppsala som vi kan göra våra stora andliga framgångar.
Jag upplever det som obibliskt att inte se på Job, Paulus, Jakob, eller andra bibliska män som på alla sätt upplevde smärta och lidande som ett negativt sätt att leva. Inte så jag menar att Gud inte är god, nej Han är verkligen god och vi alla blir rikt välsignad av Honom, men det ändrar inte det faktum att vi under våran liv oberoende av hur helgade vi är kommer att få uppleva smärta, att vara fattig i anden, och lidande.
Själv tror jag den kristna i dag har lätt för att stå totalt oförberedd att möta motgång. Och det tror jag själv har med att göra att mycket av undervisningen om Jesus i våran kyrkor i allt för stor grad är dominerad av riktlinjerna av den kultur som är skapad i våran kyrkor.
Tar man en titt på Bibeln, och ser på den Jesus vi möter i Skriften, så vill vi se att Jesus var inte alltid varsam, han hade en blick av mildhet men även en blick av ogillande, extrem skonsam och barmhärtig (en barmhärtighet som man nästan endast kan hitta i våran egen fantasi). Den verkliga Jesus var ingen dominerande pastor, med fet krage som betedde sig på ett sätt som krävde respekt, dock var han en stark kompromisslös profet som konstant ifrågasatte den politiska korrektheten.
Ta och fundera lite på Jesu offentliga ämbete i NT. Vad var det första ordet i hans predikan? Var det ”Jag älskar dig” eller var det ”omvänd dig!”? Vist var hans första predikan ”Omvänd er!”?
Tror man att detta var ett tema som var mer välkommet, och mindre beskt klingande än vad vi skulle uppleva det i dag?
En av de första akterna i sitt offentliga ämbete berörde ett lite upplopp, Jesu gjorde en piska och jagade penge-växlade, djur handlare och andra ut av templet, detta inledde en tre år långt konflikt med samhället mest framstående religiösa ledare, en konflikt som till slutt ledde till att den romerska myndigheten valde att korsfästa honom medan folkmassorna var en enda stor hyllningskör som inte gjorde något annat än att glädje sig över att Guds son, Guds lam skulle bli korsfäst.
Jesus var en extrem tillspetsat person som konstant avsiktligt gick till ”full frontal” attack på hela kulturen, på nästan alla sätt. Är det så konstigt att folkets religiösa ledare, och den akademiska aristokratin i hans generation var så fientligt inställd till honom?
Skulle vi välkomna Jesus varmare i dag? Skulle Jesus få ett varmare välkomna från världens religiösa ledare, massmedia, och det politiska herrskapet den dag i dag? Om vi tar NT på allvar, så tror jag vi förstår att Jesus skulle inte vara välkommen i dag, like lite som han var under sin egen tid.
Våran kultur består i dag av en extrem pluralism och tolerans, men är samtidig extrem föraktfull av alla absoluta eller exklusiva sanningar, var man är själv övertygad om att den egna kärleken är den största kärleken till alla, man är övertygad om att de flesta människor i grunden är goda, och vi har blivit helt desperata på att vilja tro att vi alla är utrustade med en gnista av gudomlighet.
Om vi tar den Jesus vi kan läsa om i NT på allvar, så tror jag vi vill se att Jesus skulle vara mycket motstridig mot en sådan kultur.
Ta en titt på evangelierna, Jesu Ord var fyllda av extrema hårda krav, och extrema hårda varningar. Han sa Ord som: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?” (Luk 9:23ff) och : ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26)
Jesus var en mästare på att ignorera de kulturella reglarna när det kom till personlig tyckande, smak, taktkänsla och diplomati. Jesus predikade i själva verket att alla hans åhörare var stora syndare som hade behov av frälsning. Då som nu, ett budskap som är garanterad att väcka anstöt hos många, kanske de allra flesta av oss.
De som inte hade någon form av känsla för personlig skuld, vilket var saknad hos de flesta religiösa ledare, blev konsekvensen naturligtvis att de blev mycket chockerade och upprörda över hans budskap. De flesta av dem var helt övertygade om att de var tillräcklig bra för att göra sig förtjänt av Guds nåd. Vem gav denna mannen rätt att kalla dem till omvändelse? Fariserna och de skriftlärda vände sig bort från Jesus i sin otro.
De enda som inte blev sårade, chockerade eller upprörda över Jesu budskap, var de som redan kände sin skuld, och som var krossade av syndens tunga börda. Dessa var inte förhindade av självrättfärdighet, dem kunde höra och tolka Jesu Ord klart och tydligt ”Om du ångrar dig” som en väg till frälsning, frikännande av deras synd.
På andra håll gav Jesus löfte om liv och förlåtelse uttryckligen: ”Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet” (Joh 5:24) . ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. ” (Joh 10:27-28).
Nu kanske du undrar varför jag tar upp de här bitarna- när själva blogg posten handlar om ”har du också funderat på att ge upp nångång?”
Ju det har med att göra, om man för med sig lite extra undervisning om Jesus är, inte vad man själv har gjort Honom till, utan vem Han är såsom beskrivet i Bibeln, om vi för med oss lite extra undervisning om vad Bibeln har att lova oss kring det kristna livet, så blir vi kanske inte så förskräckta varje gång vi möter mothugg, motgång, andlig fattigdom, lidande eller annat.
Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?
Ska jag berätta en hemlis? Jesus kunde inte själv bära sitt kors!
Om Jesus själv inte kunde bära sitt kors, hur ska vi kunna förvänta oss att vi ska klara av det?
Jesus själv vacklade under bördan, Jesus blev trött och utmattat (Joh 19:17/Matt 27:32).
Sanningen är ju den att Jesus var för svag, när han fördes till avrättningsplatsen likt ett lamm som skulle slaktas, så förmådde inte Jesus att bära sitt eget kors hela vägen fram, utan korset lades på någon annans axlar. Jesus var slagen och misshandlat, man kan ju endast stå ut med en viss mängd smärta.
Detta är ju ett vittnesbörd som borde vara till våran uppbyggelse. Vi är inte de enda som inte har orkade bära våran kors hela vägen, Jesus själv orkade inte bära sitt kors hela vägen. Det är upplyftande eftersom vi kan veta att vi är inte de enda som har blivit så slutkörda att vi inte har förmådd ta ett enda steg i egen kraft.
Som kristna ska vi ju inte endast identifiera oss med Kristi död på Korset, utan vi måste ju också identifiera oss med det som hände med Honom på vägen dit, gör vi det så vill vi inse att ingen människa förmår bära sitt eget kors.
Skriften säger att Jesu har varit genom allt, fast utan att synda, och eftersom Han har varit genom allt så kan vi också vara frimodiga att träda inför nådens tron. Det är genom att Jesus själv var tvungen att uppleva vad det vill säga att vara svag, missmodig och oförmögen att gå vidare utan hjälp han i dag kan ha medlidande med våran svagheter.
Vad är ditt kors? Finns det någon börda eller något som du upplever så pressande att det hotar knäcka dig?
Vad heter din apan på din rygg? Vi har alla upplevelser som olika bördar som hotar med att knäcka oss. Kanske våran arbete, äktenskap, barn, droger, alkohol, psykiska problem, ekonomiska problem, ensamhet, homosexualitet, andlig övermod, andlig stolthet, självrättfärdighet, egocentrisk, ljummet, det är mycket som kan upplevas som ett allt för tungt kors, båda saker här i världen som i det andliga.
Jag tror korsets uppgift i våran egna liv är att påskynda andlig kris. Jag tror våran personliga kors har som uppgift att besegra oss, speciellt de delar av våran liv som Jesus fortfarande inte har fått kontrollen över. Det är först när Korset verkligen har besegrad oss, som vi kan överge korset till Jesus, och Jesus kan ta kontrollen, och bära din börda.
Detta är ju häller ingen en gångs företeelse, utan något som kommer försätta hela livet ut. Gud kommer aldrig låta oss tro att vi är färdig helgade, blivit klara med våran andliga genombrott, blivit tillräcklig kärleksfulla, blivit tillräcklig ödmjuka, osv. Om vi inte tillåter att ödmjuka oss själva och ge våran kors som vi vet vi inte klarar av över till Herren, så kommer vi för eller senare bli självbelåtna och egenkära, vi tror vi står men vi faller, och allt eftersom tomheten växer så kommer vi för eller senare inse att vi är andliga döda och att vi är på väg att tappa bort allt det som Gud en gång gav oss.
Detta är en del av kärleken till Jesus, kärleken till Jesus har också som egenskap att föra oss ned på knä, medan korset har en ännu större uppgift- att få oss att kapitulera totalt. Det är i stoftet, på marken, som Gud talar om för oss: Det är det som för världen är svagt som jag utväljer, de starka ska stå där med skam, det är det som för världen är oansenligt och föraktat, det som inte var till, som jag har utvald, detta för att du inte ska kunna berömma dig själv inför Gud. Det är mig ni har att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning för dig. Eftersom om du ska berömma dig så ska du berömma dig av mig.” (1 Kor 1:27-31)
Varför för vi lust att ge upp ibland? Oftast beror det ju på att beter oss som om Jesus skulle ha totalt övergett oss, eller vi honom. Inte så att vi skulle tvivla på hans existens eller att han inte är en verklighet. Vi kämpar och begår det ena misstaget efter det andra. Vi lover att förbättra oss, göra bot och bättring, kanske vi passar på att vi hela tiden hjälper andra och gör många goda gärningar, men detta till trotts så är det något som saknas. Vi kämpar och kämpar, och sen kommer frälstelsen, och så faller vi.
Tvivel! Här kanske vi kämpar och kämpar, och så kommer djävulen och för oss att tro ”ingenting fungerar! Tror du Gud önskar att välsigna dig?? Du gör ju allt, du gör goda gärningar, du är from, du ber, men ingenting fungerar!”
Varje kristen går igenom en sådan kris flera gånger under livet. Allt upplevs som om det ska braka ihop, och synden vill få överhand, kanske en röst ropar inom oss ”Ge upp! Ge upp! Detta behöver du inte stå ut med! Gör nått!”
Ska jag berätta en annan hemlis? Nästan alla stora Gudsmän har gått igenom precis samma kamp som kanske du och jag brottas med den dag i dag!
Se på Job, Job var en rättfärdig människa i Guds ögon, men trots det kände han sig gång på gång uppgiven. Det vi också kan lära av Job, är att han utvecklades en fel form av Guds fruktan, han blev rädd för Gud eftersom han trodde inte Gud önskade eller gjorde någonting.
För att överkomma sådant här, så tror jag man måste sudda ut alla de genvägar som många andliga ledare önskar att lära oss, tror vi också måste sudda ut allt som är överandligt som om vi skulle ha problem med en otro ande eller dylikt. Samtidig måste vi också börja förstå att Gud kommer inte att stiga ned en gång till för att leva livet för oss, och djävulen kommer vi inte bli kvitt fören den dag Gud fängslar honom.
Nej, som jag ser det finns det enkla sanningar som kan hjälpa oss ur sådana hopplösa situationer, omständigheter och annat. Och dessa är:
Gud älskar dig!
Ja Han älskar dig! Oftast kan vi få störst förståelse för Herrens kärlek när vi är som mest behov av den. Gud är en barmhärtig Gud som inte önskar annat än att omsluta oss med sin kärlek. Det är utifrån Guds kärlek vi kan hämta ny kraft. Så känn ingen oro, känn ingen panik!- Det är först när vi har lärt oss hur svaga vi är i oss själva vi verkligen genuint kan förtrösta på Herren, Hans kärlek och syndernas förlåtelse, Gud kommer att vara dig mild och varsam!
Det är din tro som behagar Herren din Gud!
Utan tro är det till och med omöjligt att uppleva Gud. Gud önskar inget annat än att vi ska förtrösta på Honom. Det är genom denna förtröstan vi kan bli rättfärdiga, precis som Abraham (1 Mos 15:6). Ibland fascineras jag hur det kan ha sig att stora syndare kan ha så mycket större tro än många andra fromma, helgade och egenrättfärdiga kristna, ibland kan nog fromheten, och helgelsen i det yttre och egenrättfärdigheten inte ha så mycket annan frukt än tvivel, medan den som förstår och kan se sig själv i sin synd vet att han har inget annat att komma med inför Gud än sin tro. Gud kommer hålla sitt löfte till dig! I bunnen och botten är nog djävulen ute efter endast en sak, och det är att beröva dig din tro, djävulen kunde inte bry sig mindre om din höga moral, dina goda gärningar, dock är jag överbevisad om att han är ute efter din tro och att han önskar att få dig att tro att Gud har övergivet dig. Vänd om till Jesus med den lilla gnutta tro du har kvar, och Gud vill bevara dig från att falla i synd, Jesus älskar dig och önskar att du ska försätta att förtrösta på Honom, så att du kan ta emot Hans kärlek och bevara tron fast. Det är i tron vi hittar frid.
Sen tror jag det är viktigt att sätta saker i perspektiv också. I dag matas vi från media att lycka handlar om ett liv helt utan sorg och smärta, ett liv med bara framgång och ingen motgång.Men lycka handlar inte om ett liv utan sorg och smärta. Sann lycka handlar om att lära sig att leva en dag i taget trots all sorg och smärta. Lycka handlar om att lära sig hitta sin glädje i Herren.
Kanske du känner dig oönskad? Kanske känner du dig hatat av alla? Kanske känner du dig övergiven? Kanske är du trosvag? Lidande, sorg, tomhet, ångest, tycks omringa och uppsluka våran liv ibland. Men Gud är fortfarande allsmäktig, Gud sitter fortfarande på tronen! Gud är fortfarande Gud!
Du kanske har samma problem som mig, totalt oförmågen att hjälpa dig själv. Kanske du har samma problem som mig, du kan inte få slut på ångesten, du kan inte få slut på smärtan, men vet vår Herre kommer till dig som mig! Herren vill sträcka ut sina kärleksfulla händer och lyfta idg och mig för att låta oss ta palts med honom i det himmelska!
Jesus kommer befria oss från fruktan, om det så är dödsfruktan eller annan fruktan. Detta kommer han göra genom att uppenbara sin gränslösa kärlek för dig och mig!
Låt oss vända blicken uppåt! Låt oss låta Herren uppmuntra oss! Jesus önskar inget annat än att vi skall tro och förtrösta på Honom och att vi kan ropa ”JESUS JAG ÄLSKAR DIG!”
Han är med oss! Han kommer inte att svika oss! Jesus håller på att reda ut alla våran problem, alla våran svårigheter, alla våran motgångar! Vi kanske blir besegrade, men Jesus har vunnit kampen i våran ställe! Och ta mig nu inte fel, jag talar om Guds frid, jag talar om den sanna saligheten, en inre lycka som är oberoende av yttre omständigheter, jag talar om att få Den Heliga Anden vilande över oss!
Nu måste jag sova, Del 2 kommer i morgon kväll.
Gud välsigna och bevara dig!
* texten är skrevet med inspiration av John MacArthur och David Wilkerson.
